I socialismens högborg Malmö gör man allt för att motverka bilismen.
När verksamheter expanderar och det kravs fler parkeringsplatser tillåter man inte att dessa asfalteras. Motiveringen är att det ska främja att fler medarbetare ska välja cykeln till arbetet.
Det här handlar inte om att skövla vackra grönytor i innerstaden för att anlägga en parkering. Tvärtom. det handlar om risiga tomter i det ganska nedgångna industriområdet Fosie i Malmös södra del.
Flumvänsterns utopier dränerar fungerande verksamheter
Vi har pratat med Per som dagligen pendlar cirka 4 mil enkel resa till arbetet. Han har alltså ingen möjlighet att välja cykeln. Han har inte heller möjlighet att åka kollektivt då hans arbetsdagar skulle bli ohållbart långa.
Dessutom behöver Per bilen i jobbet, både inom och utanför Malmö.
”Det här bilhatandet från Malmö stad gör mig till en persona non grata” säger Per och fortsätter: ”Jag spenderar förmodligen mer hos olika verksamheter under en månad än vad den genomsnittlige vänsterväljaren. Malmö gör under ett år. Ändå ska jag vara illa omtyckt för att jag kör bil. Kanske dags att byta jobb eller flytta kontoret så att min plats kan tas av en FAS-3 anställd som tar sig till jobbet på stulen lådcykel”
Genom att medvetet försämra för personer som tar bilen till jobb kommer de här människorna att söka sig bort. Stjernfeldt och Schönström har ju då lyckats få bort ett antal bilar. Samtidigt har man också minskat på underlaget för de verksamheter som finns i området. När människor som Per försvinner kommer också underlaget för lunchrestauranger och andra serviceinrättningar att minska. Det är en tydligt nedåtgående spiral som skapas. Uppenbart är arbete inte särskilt högt prioriterat för Malmös styre. Kanske vill man ha en befolkning som till största del består av bidragsberoende vilket gör att politikernas egna låga kompetens inte ifrågasätts.
Sossarnas svek mot föreningslivet
I den aktuella fastigheten bedrivs föreningsverksamhet som engagerar många äldre. För dessa är det inget alternativ att ta cykeln. Men förmodligen är den här verksamheten ine särskilt omtyckt hos Malmös ledande sossar. Det är ju ingen ”kulturverksamhet” på Lindängen eller Rosengård där man kan köpa röster. Det är istället äldre pensionärer som arbetat hela livet och betalat skatt som finansierar lönerna till de politiker som föraktar dessa äldre.
Vänstern brukar tala så varmt om föreningsliv, civilsamhälle och alla andra benämningar man har på det. Men tydligen är det bara viktigt i de fall man köpa röster av föreningarna.