Sverige har sedan Folke Bernadottes vita bussar och Raul Wallenbergs nödpass gjort stora humanitära insatser.
Det försiggår nu en intensiv kampanj för att Sverige ska ta emot patienter från Gaza. Samtidigt som vi i många regioner har långa köer. Även där man kortat köerna är det egentligen makabert att man tycker det är okej att vänta några månader innan man får besöka rätt kompetens inom vården.
Förutom det faktum att det känns ganska oskönt att låta folk utan anknytning till Sverige segla förbi medborgare i vårdköer och som kanske väntat i år för att träffa rät läkare.
Sossarna brukar skrika sig hesa om orättvisor och att ingen ska få fördelar på bekostnad av någon annan. Men det är just det man vill här.
Frågeställningen om att ta hit patienter från Gaza är egentligen avsevärt mer komplex än bara denna orättvisa.
Om vi nu skulle ta hit patienter så uppstår en mängd förljfrågor:
.
- hur gör vi när de fått den mest akuta vården ? Flygs fr hem eller ska de stanna på rehab och en läkningsprocess på många månader ?
- Om det är barn, ska deras anhöriga komma hit under tiden ?
- Vilka personer kvalificerar sig för vård, vem väljer dem och vem bestämmer kriterierna ?
- Hur ser en eventuell hotbild ut om det är stridande personer vi tar hit ? Redan idag får vi låsa akutavdelningar för att det uppstår konflikter med rivaliserande gäng.
Man ser ganska snabbt att det här är betydligt mer komplext än att bara sätta på ett plåster och blåsa så det onda försvinner.
Alla som kräver att vi ska belasta vården med patienter som saknar anknytning till Sverige bör själv avsäga sig alla krav på att själv få vård.
När det gäller vårdpersonal som ställer kraven ska dessa personigen beröätta för alla patienter som faller nedåt i vårdkön varför det blivit så. Det räcker inte att göra handhjärtan och skicka styrkekramar till människor vars liv försämras varje dag de står kvar i vårdkön. En plats i kön som istället går till en Hamas-soldat.